bara en svacka.

jag minns när du läste texten jag skrivit. jag skrev den enbart för att du skulle se den.. du började "jag kan inte andas här längre..", med den där rösten som bara du kan ha. jag slet pappret ifrån dig, sa att "du förstår inte".. men på nått sätt kändes det ändå som att du förstod, fast att du inte ville göra det.. jag trodde att en förändring skulle komma, en vändning på det som varit, men det hände inget. ibland undrar jag om det är mitt fel att det varit som det varit, jag kanske gjorde fel från början? jag vet inte, och jag tror jag mår bäst av att inte veta heller. ibland har vi nått gemensamt & ibland förstår jag knappt vem du är, jag känner dig inte. du är så långt borta men ändå så nära.