Hon skulle avlivats på torsdag, men veterinären kunde inte ta hand om henne efteråt utan vi skulle vara tvungna att åka hem & begrava henne själva.. mamma klarar inte av det säger hon, så nu ska vi till Borensberg idag vid kl 13 istället.
Mamma ringde imorse & berättade det, jag har gråtit hela morgonen. Har matat Lussan med choklad som hon gillar (fast det är egentligen farligt för hundar men just nu spelar det ju ingen roll) och hundgodis.. tagit några sista kort & varit med henne så mycket som möjligt.
Det känns som en del inom mig dör, Lussan var en stor del av mig som nu kommer att försvinna. Hon var med mig hela högstadiet & hela gymnasiet, hon sprang alltid kring mina fötter & när man kom hem kom hon alltid & mötte en i dörren. Varje dag!
Förstår ngn hur det känns att vi nu aldrig kommer få se henne igen? Jag kommer aldrig få höra hennes andning när jag ligger i sängen (hon somnade alltid innan mig, på min arm), det är ingen som kommer komma & möta mig i dörren när jag kommer hem & ingen man kan säga hejdå till innan man går hemifrån. Världen är grym.
Vi älskar henne , hon kommer alltid vara det bästa vi nånsin haft <3 Nu ska jag gå & vara med min älskade lilla hund de sista timmarna hon har kvar :'(
